Del två av två

Hej.

Igår startade jag dagen som betyder att jag om 364 dagar vandrat på jorden i ett halvt sekel, i 50 år...

Det är en lång tid, men samtidigt helt obetydligt ur tidsperspektiv.

Låg igår i min säng och funderade, kände mig lite ledsen eller egentligen ensam.

Jag tycker om att vara själv, men det är inte samma sak som att vara ensam.

Jag är så klart inte ensam, har få men väldigt goda vänner som alltid ställer upp och finns där, men flera av dom bor inte i samma stad som jag, andra har fullt upp med det som händer i deras egna liv. Men känslan att man nog på sin födelsedag inte kommer bli uppvaktad annat än på ansiktsboken, ja det ger en känsla av ensamhet.

Vad har jag gjort med mitt halv sekel då, fan vet och jävligt mycket.

En sak är dock tydligt, det är svårt att möta mig utan att få en åsikt om mig. Jag är en av dom där personerna dom flesta minns. Antingen tycker man om mig, mycket. Eller också tycker man illa om mig, mycket. Jag är väldigt lite mellanmjölk.

Då och då säger folk till mig att jag inspirerar dom, det är konstigt och väldigt trevligt att få beröra människor, oftast utan att veta om det i stunden.

Och andra sidan sett hör jag lika ofta att dom hatar mig, fast det är ju samma sak fast andra sidan av myntet. För hata är något man måste göra aktivt.

Jävlar vad saker jag gjort på snart 50 år. Deltagit i krig, skapat en människa.

elitidrottat i ett decennium och blivit bäst i världen på det, älskat, hatat, brutit mer ben än vad som är nyttigt, fått ögat utpetat och satt tillbaka det.

Blivit lämnad och lämnat människor jag älskar. Jag är en helt vanlig man, som nog levt ett hittills rätt ovanligt liv, jag har svårt för att bara låta livet passera, bara bläddra dagar gör mig ont.

Det måste inte hända så himla mycket rent fysiskt, men jag måste känna att jag lever på insidan. Att utvecklas och få fundera och diskutera och kanske det viktigaste att våga känna och säga vad man känner.

Sist jag kolla var jag en man, män i vårt samhälle ska inte säga vad dom känner, det är omanligt. Vilken sorts män skapar det, sånt jävla trams, sluta genast. Så mycket sorg som finns i att människor tiger och lider sig genom sina liv och förhållanden. Till vilken nytta, säg vad du vill så att andra får en chans att förstå. Du kanske inte får som du vill men du har åtminstone fått berätta vad du önskar.

Tro mig förvånansvärt ofta får du precis det du vill, för enda anledningen till att du saknat, är att andra inte kan gissa sig till vad du vill.

Men vips när man säger det högt, så har dom inget emot att uppfylla din önskan. Testa får ni se.

Nu var jag inte ensam hela dagen, för jag träna och sonen var här samt min mor, det var bara känslan, känslan när jag låg där på morgonen.

Nytt år nya tag, denna gången öppna jag bloggen för att vi skulle göra min höftoperations resa tillsammans och det är många som varit med och hejat och pushat, tusen tack för det. Har betytt mer än ni kan tro.

Min höft är bra även om det finns mycket att göra än, så är det finlir. Viktigt finlir.

Så med detta inlägg stänger jag ner för denna gången, jag bugar och bockar för eran medverkan. Lovar inte att jag inte kommer tillbaka om jag hittar på något som jag vill dela med mig av.

                                                            Sköt om er.