Härifrån och tillbaka.

Lördag och en vecka till VM pirrigt och kul men... jag tittar på nyhetsflödet och känner en viss sorg, en sorg att människan glömmer så fort. 60 år är inte en lång tid det är blott 60 år sen vi stoppa rasismens fula ansikte sist, nu är den här igen starkare än någonsin förr och denna gång på flera fronter. Jag satt med Marias huvud i mitt knä med solen i ansiktet och blev lite ledsen, ja inte för hur jag har  det för det var en fantastisk stund i solen, utan för det faktum att vi har så svårt att erkänna våra rädslor, rädslan för det okända tänk om det okända innehåller något fantastiskt som vi missar för vi är små lortar som inte vågar undersöka tänk om.... Jag har under veckan varit i situationer som slutligen fick mig att inse att ondskans hantlangare är dumheten och ibland blir vi stumma inför den, vi blir stumma något som aldrig får hända vi får aldrig någonsin möta dumhet och ondska med tysthet, för då vinner ondskan. Ja nu blev det så där igen tungt och allvarligt men jag