Racertanten,nu jävlar
Hej !
Idag ! dagen före doppardagen hände det, som en ljudlig fjärt på nobelmiddagen plötsligt var hon där med 200 m försprång. Racertanten med sina rosa stavar, huvudet i perfekt framåtlutad vinkel för minsta aerodynamiska motstånd, ångandes som en mellandags rea, nu jävlar skulle här tävlas.
Vi backar så det möjligt kan bli något begripligt, alltså dagen starta som vanligt loppan kom med kaffe. Sen rehab med dom nya fantastiska step up övningarna i trappan, gummiband runt knäna, ja hela skiten precis som vanligt. Och som vanligt skulle jag och Nisse ut och gå, behöver träna på att gå, ja gå med hjälp av rövmuskeln inte ryggslutet.
Nisse och jag har gått två ggr om dagen i stort sett sen jag opererades i början halva gatan sen har det byggts på. Dom senaste månaderna har vi legat i snitt runt milen fördelat på två vändor under dagen. Det har varit en del av rehabiliteringen, att lära mig gå ordentligt.
Under dessa promenader så har vi stött på henne, den katrinplommon dopade racertanten med sina rosa stavar. I början blåste hon bara om mig, med fart som fick mig att rotera kring min krycka, och en nedlåtande blick över axeln.
Så gör man inte, för jag förlorar inte.
Anneli sa snabbt till mig att promenaderna är rehab. Ingen tävling och jag försökte lyssna på det, använde det lite som tröst när hon ominte gjorde mig, retfullt klapprande med sina stavar.
När jag fått syn på henne så har jag försökt jaga ikapp henne, antingen har hon haft för stort försprång eller också har jag inte klarat det hon har varit för snabb, jävla linfrö doping.
Men idag som sagt 200 m försprång och med en fetkaffe i min mage, nu jävlar.
Vi svänger ut på gångbanan, Nisse stelnar till precis som jag, vi ser henne i samma ögonblick.
Våra sammankopplade sinnen skriker ut, nu jävlar ska vi ta henne.
Nisse tar täten med svansen som en radiobilsantenn gnistrade mot taket far vi iväg efter henne.
Långa starka steg, röven, röven ekar mig hjärna, använd röven annars klarar du aldrig att ta henne i uppförsbacken.
Vi tar på henne jävlar vi tar på henne, Nisse ökar jag ökar röven svider som ett skrubbsår, 15 meter ,10 meter, 5 meter, Nisse kollar inte ens åt henne bara spänner svansen och kör om henne.
Va fan hon ökar ska detta bli ett nos race, kommer vi orka. Jag förlorar inte så i med extra växeln dvs lite ryggslut och kör om, vi bara blåser på och benen går som trumpinnar, Nisses i deathmetal takt, Vi ökar ut ledningen och krossar henne.
Hon får äta vårt damm medans vi stolta som tuppar struttar vidare sida vid sida. Du och jag Nisse du och jag.
Undrar om någonsin kommer förstå att hon deltagit i detta årets viktigaste race.
Och förlorat finalen =)
God jul och sköt om er.
Idag ! dagen före doppardagen hände det, som en ljudlig fjärt på nobelmiddagen plötsligt var hon där med 200 m försprång. Racertanten med sina rosa stavar, huvudet i perfekt framåtlutad vinkel för minsta aerodynamiska motstånd, ångandes som en mellandags rea, nu jävlar skulle här tävlas.
Vi backar så det möjligt kan bli något begripligt, alltså dagen starta som vanligt loppan kom med kaffe. Sen rehab med dom nya fantastiska step up övningarna i trappan, gummiband runt knäna, ja hela skiten precis som vanligt. Och som vanligt skulle jag och Nisse ut och gå, behöver träna på att gå, ja gå med hjälp av rövmuskeln inte ryggslutet.
Nisse och jag har gått två ggr om dagen i stort sett sen jag opererades i början halva gatan sen har det byggts på. Dom senaste månaderna har vi legat i snitt runt milen fördelat på två vändor under dagen. Det har varit en del av rehabiliteringen, att lära mig gå ordentligt.
Under dessa promenader så har vi stött på henne, den katrinplommon dopade racertanten med sina rosa stavar. I början blåste hon bara om mig, med fart som fick mig att rotera kring min krycka, och en nedlåtande blick över axeln.
Så gör man inte, för jag förlorar inte.
Anneli sa snabbt till mig att promenaderna är rehab. Ingen tävling och jag försökte lyssna på det, använde det lite som tröst när hon ominte gjorde mig, retfullt klapprande med sina stavar.
När jag fått syn på henne så har jag försökt jaga ikapp henne, antingen har hon haft för stort försprång eller också har jag inte klarat det hon har varit för snabb, jävla linfrö doping.
Men idag som sagt 200 m försprång och med en fetkaffe i min mage, nu jävlar.
Vi svänger ut på gångbanan, Nisse stelnar till precis som jag, vi ser henne i samma ögonblick.
Våra sammankopplade sinnen skriker ut, nu jävlar ska vi ta henne.
Nisse tar täten med svansen som en radiobilsantenn gnistrade mot taket far vi iväg efter henne.
Långa starka steg, röven, röven ekar mig hjärna, använd röven annars klarar du aldrig att ta henne i uppförsbacken.
Vi tar på henne jävlar vi tar på henne, Nisse ökar jag ökar röven svider som ett skrubbsår, 15 meter ,10 meter, 5 meter, Nisse kollar inte ens åt henne bara spänner svansen och kör om henne.
Va fan hon ökar ska detta bli ett nos race, kommer vi orka. Jag förlorar inte så i med extra växeln dvs lite ryggslut och kör om, vi bara blåser på och benen går som trumpinnar, Nisses i deathmetal takt, Vi ökar ut ledningen och krossar henne.
Hon får äta vårt damm medans vi stolta som tuppar struttar vidare sida vid sida. Du och jag Nisse du och jag.
Undrar om någonsin kommer förstå att hon deltagit i detta årets viktigaste race.
Och förlorat finalen =)
God jul och sköt om er.
God JUL!!!!!
SvaraRadera